Ett livslångt förhållande. Amy Lundberg och naturen är gamla vänner. Precis som vilken relation som helst har förhållandet gått upp och ner. Men genom livet har naturen alltid funnits där som vägledare och någon att hålla i handen.
Hon fick redan som liten lära sig av sin dagmamma att ljusgröna granskott gick att äta, att harsyra kunde smaka riktigt gott och att koda gick att tugga på precis som tuggumi. När jag ber Amy Lundberg att försöka minnas tillbaka så långt bak i tiden det bara går, är det just där hon hamnar. Hon är fyra år. Tillsammans med sin dagmamma och de andra barnen. Ute i skogen. Nere på marken. Proppar i sig harsyra.
– Jag minns att vi en gång åt så mycket att vi fick ont i magen. Vi fick säkert i oss ett och annat kryp också med de där bladen. Jäklar vad man satt och åt. Men det är ju faktiskt riktigt gott, säger hon.
Instängt i ett hus kände sig Amy begränsad. Det var utomhus som spänningen låg. Där fanns så mycket att upptäcka och göra. Fantasin och naturen gick hand i hand. Det lektes olika lekar där både träd, buskar och stubbar magiskt väcktes till liv. Uppe i ett äppelträd hemma på tomten tillbringade hon mycket tid som litet barn. Det var det perfekta klätterträdet. Lagom högt och med tjocka grenar som slingrade sig kors och tvärs en bit ovanför marken. Trädet blev en trygg plats och en vän. Något stabilt som alltid fanns där när det stormade runtomkring.
– Det var mitt eget lilla kryp in där bland grenarna. Jag kunde försvinna in i en grön oas och slippa alla andra för en stund, säger Amy.
Med åren förändrades relationen till naturen. De tidigare så fantasifulla lekarna i skogen byttes ut mot datorspel och Tv-tittande. Det magiska äppelträdet i trädgården var inte längre en extravän, utan bara ett träd. Naturen fick en annan funktion. I stället för en sagolik plats full av glädje och lekfullhet – blev det nu en spelplan för en helt ny aktivitet.
– Jag började orientera när jag var runt tio år och fortsatte ända upp i tonåren. Hade jag inte gjort det, tror jag faktiskt inte att jag hade varit ute så mycket under den tiden. Även om skogen inte var samma sak då som när jag var barn, lärde jag mig ändå att känna mig trygg och säker på att ta mig runt i naturen.
Inte heller nu i vuxen ålder är det just spänning och fantasi som Amy främst förknippar med naturen. I stället är det en plats för lugn och återhämtning.
– När jag var runt 18 hade jag problem med psykisk ohälsa. Jag led av panikångest och mycket stress i skolan. Att då ta sig ut i naturen, och bara att komma bort någon annanstans, fick mig att må bättre. I naturen hade allt sin gång och det påverkade mig positivt. Det blev min räddning, säger Amy.
Under samtal med sin terapeut fick Amy lära sig att hitta en punkt eller ett föremål runt omkring sig att fokusera på. Något att ha i åtanke när det stormade runt omkring. Platsen för hennes terapisamtal låg en bit utanför staden där hon bodde. Ute på landet, precis intill en sjö. I samtalsrummet fanns stora fönster som blickade ut över den lilla sjön och en stor öppen åker med böljande sädesslag som vaggade i vinden. Där på andra sidan åkern stod en stor och ståtlig ek. Säkert hundra år gammal. Stadig och stabil.
– Den där eken blev min punkt. Den ingav lugn och stabilitet. Det räckte med att jag bara tänkte på den och allt blev lättare. Det är något mäktigt med just ekar. De är så stora och ringlar sig så fint i sin växt, säger Amy.
Eken hade, likt äppelträdet hemma i trädgården, kommit att bli en vän och naturen en form av räddning.
Idag bor Amy i Auckland som är Nya Zeelands huvudstad. En riktig storstad med minst en timmas bilfärd till närmsta riktiga skog. Trots det känns naturen alltid nära.
– Det krävs inte mycket och behöver inte vara så komplicerat alltid med att ”ta sig ut i naturen”. Nu när jag inte har så nära till just skogen brukar jag ta promenader till och från bussen varje dag, och kanske försöka välja den lilla omvägen genom parken. Jag brukar också sätta mig och läsa utomhus. Det är viktigt att hitta ro och glädje i det lilla. Det behöver inte vara det där storslagna, det kan räcka med att bara titta upp mot solen och känna värmen mot ansiktet, säger hon.
Nu är naturen en sådan där stabil vän. Det är naturligt och lätt. Inga krav eller måsten, bara en trygg plats för återhämtning och en källa till glädje. Man behöver inte höra av sig varje dag och det behöver inte vara storslaget varje gång man ses. Men när man väl gör det, känns det som att man aldrig varit ifrån varandra.
– Jag tror inte man behöver så mycket mer. Sätt dig bara under ett träd och andas lite vettja. Ta det du får och ge det du kan så blir det jättebra, säger Amy.
Reporter: Alice Lundberg
Foto: Alice Lundberg